Powered by Max Banner Ads 

ALS

Ice bucket challenge i all ära.
Igår visade David mig en film om den fruktansvärda sjukdomen. Så.. Istället för att ”vänta” på nominering (häller en hink med isvatten över mig senare idag, hade inte tänkt att lägga upp nån video på mig ändå) så skickar jag ett bidrag nu ändå. Tänker inte nominera någon, utan hoppas att alla skänker en liten slant, med eller utan en ishink.

IMG_1860.PNG

Lördag

Jisses, är helt slut efter några timmar i köket här hemma idag. Har gjort daimbiskvier (chokladdoppade dem idag då jag nästan hade gjort klart biskvierna igårkväll) och twixkaka till sambons jobb, lagat mat – ryggbiff m. råstekt vitlökspotatis, palsternackspuré & ugnsrostade rotfrukter-, samtidigt som jag har tvättat, tumlat och vikt tvätten plus kört 2 diskmaskiner..blöh. Nu ligger jag utslagen på soffan med lilla Leo på min mage <3 Dessa små underbara djur. Man får så otroligt mycket kärlek och glädje tillbaka av djur. Ibland kan jag sänka ljudet på tv:n bara för att lyssna på Leos eller Nisses andetag. Balsam för själen <3

Daimbiskvierna

IMG_1840.JPG

Twixkakorna

IMG_1698.JPG

Nu skall jag vila vidare :)

Webbartikel

Det har varit en väldigt stor efterfrågan utanför Tidaholm..så nu finns artikeln ute i webbform på Västgötabladets hemsida. Klicka HÄR för att komma dit.
En kompis sade att den kommit till hennes lokaltidning i Falköping och jag såg även att Skövde Nyheter (SN) lagt ut artikeln i deras tidning också. Det numret handlade även om årets Matfestival i Skövde, ironiskt nog ;)

IMG_1835.JPG

9 år.

Tanken slog mig just att jag haft mitt körkort i lite över 9 år! 9 år!! Hallå, hur snabbt rullar åren på?! Hade en vän över häromdagen som berättade att h*n skall ta körkort detta året (i smyg, därav ”censureringen” :) ), så himla kul! Har en annan -äldre- kompis som tog körkort på ”äldre dar” ( 32 år ), så det är aldrig försent att ta körkort :) Något som tydligen är ”nytt” nu för tiden är att det är lätt att få tillgång till körkortsfrågor på nätet, något jag önskade att det fanns när jag skulle ta mitt körkort. Hittade en sån sida; körkortskolan.se.
Jag har alltid varit mycket vid datorn, så det hade förmodligen varit litelite lättare för mig ( roligare om inte annat :D ) att lära mig allt inför teoriprovet, hemma. Jag lär mig snabbare på det sättet än att hardcoreläsa en lärobok.. så funkar jag. :)

fråga1

Detta inlägg är sponsrat

Närproducerat :)

Har vart iväg hos mamma med min svärmor och hämtat ägg. Fick även med oss varsin ”Jungfrugårdens matkasse” med dessa delikatesser från mammsens trädgårdsland och växthus. Medans vi var iväg så fixade gubben min enormt mycket äppelmos av 2 kassar äpplen som hans mor kom med innan :) Rena lyxen här ikväll :)

IMG_1821.JPG

Onsdag.

Tycker att det känns som en torsdag idag, någon mer än jag som har torsdagsfeeling? :)

Just det..jag fick ju en ”kalldusch” igår, somnade på soffan i 3 timmar (!!) efter det, och var lite nere resten av dagen pga det jag reagerade på. Inget som någon annan (som har ett bra förhållande till sin kost/vikt/kropp) skulle brytt sig om, men jag gör det , emellanåt, än tyvärr. Men det är ju det jag jobbar på dagligen med hjälp av ”verktygen” jag får från ätstörningsmottagningen.
Hur som helst..
Idag är en mycket bättre dag, känner mig piggare och gladare igen. Mycket tack vare att jag läst igenom alla fantastiska kommentarer till mitt inlägg på Facebook (sök på Carina Rehn om ni känner för det). Efter att ha läst igenom allt igen så kände jag mig bättre igen..att mina tankar/känslor inte skall få styra mitt mående pga en jävla siffra på vågen. För den som undrar så fick jag väga mig igår på mottagningen, jag valde att inte se siffran – för min egna skull- men lyckades ändå lirka fram att jag gått upp TROTS för jävla bra kosthållning, 0 cola zero (haft ett litet miniberoende), inga hetsätningar med eller utan ”åtgärd” efteråt. Självklart är jag stolt över att det gått så bra i flera,flera månader nu just på den biten, men ångesten om att känna sig misslyckad än en gång (trots att det bara var några gram + ) , var jäkligt snabb med att göra sig påmind. Sedan gjorde hon mig påmind om -än en gång- om att min kropp lagrar precis allt jag äter (vilket som sagt ligger på en ”normal” nivå) pga mina ca 10 år av olika svältdieter i 100 omgångar. Så jag får la bara gilla läget och hoppas på att min kropp snart förstår att den aldrig mer kommer att utsättas för sån skit igen. Nu vet jag ju givetvis hur jag kan gå ner i vikt, och det jävligt snabbt, men det är inte det jag pratar om då jag inte ens får tänka på viktnedgång/bantning överhuvudtaget. Jag måste först och främst få balans med allt. Även om jag har kommit en väldigt bra bit på vägen så är jag tyvärr inte riktigt i hamn ännu. Men som jag längtar efter det!
<3

Nu skall jag rensa lite här hemma, något jag inte orkat gjort på ett bra tag..får passa på medans jag äntligen har lust och ork till det ;)

Här kommer f.ö en av mina senaste gjutningar:

IMG_1786.JPG
Jag tog Herr Ugglas rede och transporterade honom till sambons lillasyster, där han numera bor :)

IMG_1787.JPG

1 ton lättare

Wow, vilket enormt (positivt) tryck det har varit på sms, facebook, instagram, och mail om artikeln om min ortorexi och bulimi. Jag är chockad. Har fått så otroligt många positiva reaktioner på alla sätt och vis. Jag var lite orolig för att mina närmaste skulle skämmas för att jag gick ut med mitt namn i fredags på FB, men det gör dem inte för 5 öre har jag märkt, snarare tvärtom. Det känns som att jag har studsat runt på moln sedan i fredags eftermiddag, har känt mig så lätt (effektiv bantingskur, haha ;) ).. som om en sten på 1 ton plus en skyddsutrustning runt kroppen har släppt mig. Den där glasburen jag nämnde i inlägget nedan är kraschad, och jag känner mig så enormt fri. Och så många som pm:at mig om att tack vare MIN(!) text fått sig själva en tankeställare.. och det var det som var själva syftet med att komma ut med mitt namn i artikeln – Att kunna hjälpa andra med min historia.
Jag har fått väldigt många kommentarer om att detta skulle hjälpa mig själv, trodde inte riktigt på det i förrigår när jag publicerade det.. men vad fel jag hade! Detta har på nåt konstigt sätt hjälpt mig själv enormt mycket. Min sambo märker också att jag mått fruktansvärt bra de senaste dagarna. Och det är tack vare honom som jag gick ut med mitt namn på Fb. Han visste att detta skulle hjälpa mig själv, jag tvivlade lite. Men sedan tänkte jag om när han sade att man har lättare att ta till sig en lång text/artikel när man har ett ”ansikte” på personen i fråga. Så jag lyssnade på honom, och har inte ångrat detta en sekund.

Piuh.. nu blev det kanske ett lite osammanhängande text här, haha. Skrev bara ned allt som ploppat upp i huvudet.
Och till den som undrar så har jag inte längre bulimi (ortorexin byttes ut mot bulimin för några år sedan). Men jag jobbar fortfarande -varje dag- på att inte falla tillbaka. Jag får fortfarande många tankar om kakor,bullar och sån skit dagligen, mer eller mindre, och tack vare hjälp från S:a Helena mottagningen i Skövde, sedan snart 11 månader (1 gång/veckan) och en heltidssjukskrivning sedan i slutet av februari i år, så har jag lärt mig att använda verktygen till att inte falla tillbaka. Men tro mig, det är fanimig en daglig kamp i mitt huvud, och detta är något jag kommer att få leva med troligtvis resten av mitt liv – även om det kommer minska med åren så kommer det alltid finnas i ”bakhuvudet” har jag förstått hos många andra som nu är friska och fria från någon form av ätstörning.

Nu skall jag plocka i ordning lite här hemma.. t.o.m DET känns roligt nu. Lika bra att passa på att njuta av det så länge det varar, haha ;)

Stor kram på er!

Ps. Är det något ni undrar över så kan ni antingen skriva en kommentar här på bloggen (jag publicerar inte alla personliga om ni inte vill det!) eller i ett pm på Facebook ( Carina Rehn ) .

Ha en fin dag, godingar!

(mer text finns efter bilderna :) )

IMG_1693.PNG
(Sms från min gamla chef)

IMG_1710-0.PNG

IMG_1711.PNG

IMG_1713.PNG

IMG_1712.PNG

IMG_1714.PNG

IMG_1715.PNG

IMG_1716.PNG

IMG_1717.PNG

IMG_1718.PNG

IMG_1719.PNG

IMG_1720.PNG

IMG_1721.JPG

Med dessa screenshots från kommentarer på instagram och min Facebook vill jag visa hur många som faktiskt bryr sig, ”kända” som ”okända” plus att det är några som själva har varit ”där” eller känner någon. Självklart skall man inte ”gå ut” med sin ätstörning om man inte vill, jag vill bara visa att detta INTE är något att skämmas över, inte ens för sin familj. Det är skitsvårt att berätta för familjen, jag är osäker på om jag ens skulle ha gjort det om det inte vore för min David. Det var han som satt bredvid mig och drev på mig om att jag skulle ringa och berätta till min familj, då hade jag redan gått till mottagningen i några månader utan att jag berättat något för dem. Jag var livrädd (trots att jag är 29 år ;) ) för deras reaktioner: skulle dom bli arga/besvikna/ledsna/idiotförklara mig eller anklaga sig själva? Jag tog tjuren vid hornen, med min andra hälft bredvid, och pratade med en och en.. Och jag minns hur förvånad jag blev över deras reaktioner. Dom var hur lugna som helst, förstod att jag har mått dåligt länge med all träning, mat och min kropp men att dom inte velat säga något mer om det eftersom jag alltid blivit så arg när någon frågat/ifrågasatt mitt ”hälsosamma” liv.

NU skall jag greja lite, haha. Blir aldrig klar med detta inlägg ;)

Kram!

Bättre sent än aldrig..

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen..dålig update över lag under det senaste halvåret, och det har sina skäl.
Jag vet inte hur jag skall berätta detta. Tanken var att jag skulle vara anonym, men nu väljer jag att gå ut med detta och struntar i om andra väljer att titta snett/prata bakom ryggen på mig sen. Några har hört av sig till mig idag då dem känt på sig att det är mig texten i Västgötabladet (vår lokaltidning) har handlat om. Och ja, det är mig artikeln handlar om idag, det är jag som är ”Louise” i texten och jag har under ca 10 år levt med ortorexi och bulimi (de senaste åren med bulimi). Jag skakar av oro när jag skriver detta..men innerst inne har jag en feelgood-känsla över att få berätta detta för er. Anledningen för att jag går ut med detta MÅSTE uppmärksammas.
Om någon känner igen sig själv i denna text, eller anhörig, vill prata med mig om detta så är ni jättevälkomna att kontakta mig i ett pm/på stan/mobilen. Det är otroligt vanligt med ätstörningar, men inget pratar om det.Det är ju inget man är stolt över direkt. Nu krossar jag den jävla glasburen jag gömt mig i under så många år och önskar att min historia kan hjälpa någon mer. För jag hade velat vara frisk i alla dessa bortkastade år. 10 år av ångest till träning, kost och kropp (så många otrevliga kommentarer jag fick från några killar på högstadiet om min röv t.ex, som fortfarande gnager i bakhuvudet.. ).
Det finns roligare saker att göra under så många år, t.ex som att dra i bromsen och njuta av livet.. Detta är 10 år jag aldrig kommer att få tillbaka. Även om dessa år gör sig påminda än idag så kan jag nu äntligen börja att blicka framåt. Allt blir även så mycket lättare när jag har förstående och stöttande familj, vänner och kollegor. Och till min djupt älskade David ; jag hade aldrig orkat mig igenom dessa -snart- 11 månader på mottagningen utan ditt enorma tålamod och stöd. Min kärlek till dig är oändlig

Ta hand om er och varandra

Jag har många vänner utanför ringledens gräns som inte har möjlighet att läsa dagens Västgötablad. Flera har smsat/ringt/mailat mig och bett om att få tillgång till artikelns länk, men då det inte finns någon länk för tillfället så valde jag att fota av texten. Här kommer artikeln:

 

123456789
Lade upp denna text på facebook och fick en enormt stor respons! Så lättad och glad som jag vart i eftermiddag och kväll.. alltså.. wow. Det känns som att jag blivit av med en stenbumling på 1 ton från kropp och knopp.

Nu skall jag lägga mig och smälta denna dag, är helt slut efter alla fina och stöttande kommentarer på Fb, instagram, sms, mail.. överallt! :) Ni är underbara!

Nattinatti!